Nu var det dags att åka till Koh Lipe och då finns det två alternativ; färja eller speedboat. Anders och Monica skrämde oss för färjan så egentligen fanns det bara ett sätt att ta sig till Lipe.
Efter en morgon med packande och ett farväl till stranden åt vi en tidig lunch klockan elva. Barnen delade på en pannkaka och vi på en pasta tallrik. Sen laddade vi med åksjuketabletter. Malte har lite svårt att svälja tabletter, eller omöjligt kanske passar bättre. Så vi mosade hans tablett och doppade den i godis och då gick det bra.
Först var taxin som skulle hämta oss till färjan 25 minuter försenad. Vilket hör till vanligheterna i Thailand. Vad som inte hör till vanligheterna är att killen vi bokade av (Relaxation) kom tre gånger under den tiden cyklande och berättade att taxin var på väg.
När vi kom till piren i Saladan låg det tre färjor inne och var ungefär lika mycket folk som på Ullared i somras. Marie vaktade packning och barn och Mattias letade efter våran båt. 30 minuter senare efter lite klättrande över en av färjorna kunde vi åka. Under tiden börjar det regna, och det regnar inte lite...
Meja somnade på en gång och vi kunde andas ut lite. Båten flög fram över gässen och det regnade in och säterna vi satt på var blöta. Vi frös och längtade efter Thomas mjukisbyxor.
När vi kom till Koh Ngai vaknade Meja och det var dags att ta ombord lite folk och släppa av några. Eftersom det blåste så mycket fick vi ta skydd bakom en klippa mitt ute på havet dit longtail båtarna fick ta sig.
Sen var det dags att åka igen. Nu somnade båda barnen och solen startade att skina. När vi kom fram var vi nästan helt torra. Båtresan tog 3:45 istället för de utlovade 3 tim men det är i alla fall snabbare än färjan.