Nationalpark; check!

Längst ner på Koh Lanta ligger en nationalpark med en gammal fyr. Vi har sett den från båten flera gånger och det är något visst med "The end of the road" och fyrar. Men vi har läst och hört att vägen till nationalparken bara skulle vara en lerig stig och väldigt svår att ta sig till . Att ta en taxi skulle vara helt uteslutet. Vi hyrde en moppe och gav oss iväg. Meja lämnade vi med farmor och farfar.

Det var 16 km till nationalparken och det var en spännande åkning med backar som lutade 13% och 22 %. Dessutom var det apor på vägen så vi fick sakta ner för att inte köra på dem. Men vilka vyer. Vi stannade halvvägs på en liten strand som hette Nui beach, en ganska öde strand med en liten bar som bara sålde dricka.

Nationalparken var jättevacker och erbjöd läskiga klättringserfarenheter men inte var den öde. Det var betongväg hela vägen fram. Det fanns dushar och en campingplats (visseligen utan tält). Det var massor av människor, ja i alla fall 15 stycken och vi.

Det som var lite jobbigt var att backen ner till nationalparken var så brant så när vi skulle tillbaka fick Mattias och Malte åka själva på moppen medan Marie fick gå. Det var jobbigare än Bammarbodabacken i snö med barnvagn!

Nui beach, med kristallklart vatten.

Utsikt från fyren i nationalparken

Marie och Malte jämför bad i thailändsk nationalpark med en svensk.
Slutsatsen blev att det är värmare i den thailändska och lite klarare vatten.
Sorry Sverige.

Aporna fanns både på väg till och i nationalparken.
Vi såg dock inga varningsskyltar längs vägen, men dom kanske redan
de tyska turisterna har tagit hem.

Malte i nationalparken.

Slutet på den tunga backen, som Marie fick gå uppför,